Kapten K berättade om den märkliga känslan att vara en del av Försvarsmakten och inse att nu jävlar, nu kunde det hända. Nu kunde det man övat bli allvar. En viss spänning, men också en stark rädsla för vad som kunde hända nära och kära, hela samhället.
Sverige hade sagt nej till Sovjets begäran att låta fartyg gå in och hämta ubåten, och sovjetiska flottfartyg satte full fart mot svenskt vatten för att sedan göra undanmanöver precis innan gränsen. Det gick så långt att man hade klartecken för att ge eld från den svenska sidan.
Något som hände för 32 år sedan kanske inte är historia.
Men visst känns det som det där hände i en annan tid, då allt var mer svart och vitt? Tv-apparaterna, väst och öst, synth och hårdrock, ubåtsljud eller sillfisar...
Några vid Kapten Ks middagsbord kritiserade Sveriges beslut att hjälpa den sovjetiska ubåten av skäret och låta den åka ut på internationellt vatten. Vi borde självklart ha varit hårdare, sa de. Ryska ubåtar lekte ju med oss uppe i Hårsfjärden och på andra håll! Lätt att säga när man sitter trygg med god mat och dryck, tänkte jag.
Nu bläddrar jag igenom Mathias Mossbergs bok, en av flera som visar på att det kan ha varit västubåtar som stod för de flesta ubåtskränkningarna på 80-talet, och att det svenska försvaret samarbetade mer med NATO än vad som var känt då. Även om man inte kan bortse från den där ryska som körde på grund, beroende på fylla eller vad det nu var.
Ju noggrannare man tittar, ju mindre svart och vitt blir det man ser. Gråskalor som känns otydliga. Det var nog inte enklare förr, även om det bara fanns två tv-kanaler att välja på då.
I mörka vatten : hur svenska folket fördes bakom ljuset i ubåtsfrågan (E-bok, 2011)
