Ni vet förbundsarken i första Indiana Jones-filmen? Förgylld träkista med keruber på och långa handtag, strålade som om den var radioaktiv av gudomlig kraft? Den trodde jag att den här boken handlade om. Men nej.
Tudor Parfitt har forskat i hebreiska och studerat judiska folkgrupper i Asien, Afrika och Oceanien. Han såg till att DNA-analyser gjordes på medlemmar av Lembafolket i södra Afrika, som själva hävdade att de härstammade från Israel. Analyserna visade en hög andel gener som förknippas med semitisk härkomst.
Lembafolket hävdade också att de hade ett heligt föremål som var förbundsarken, och boken handlar om Parfitts undersökningar av den hypotesen.
Men då utgår han från att det fanns två förbundsarkar (arkrar? arki? vad är plural av förbundsark, är det kanske som pappersark: ett ark, flera ark? #frågor man inte trodde man skulle ställa sig), varav en var den tunga guldkistan som förvarade stentavlorna Moses mottog på berget.
Den andra arken var enligt Parfitts källor något av trä, något israelerna kunde ha med sig i krig, en lightvariant. Parfitt får det till att bli den trumma, ngoma, som tillhörde Lemba och ett tag fanns utställd på museum i Zimbabwes huvudstad Harare.
Lite som i min barndoms sommarmorgon på TV, då bröderna Dal efter många äventyr hittade Nilens källor i form av en läckande vattenkran. Eller som han i Monty Pythons Flying Circus som skulle bestiga Kilimanjaros två toppar...Men jag kanske bara är tyken för att jag är avundsjuk på professor Parfitt, som får äventyra värden runt och skriva böcker om det, belönas med fina titlar och har ett oslagbart upper-class-twit-brittiskt namn.
My name is Granhammarsmannen.
