För några år sedan satt jag vid samma middagsbord som Kapten K. Han var kustjägare i början av 80-talet då många talade om tecknen på ubåtar i Östersjön, och en sovjetisk ubåt körde rätt upp på ett skär i den blekingska skärgården.
Kapten K berättade om den märkliga känslan att vara en del av Försvarsmakten och inse att nu jävlar, nu kunde det hända. Nu kunde det man övat bli allvar. En viss spänning, men också en stark rädsla för vad som kunde hända nära och kära, hela samhället.
Sverige hade sagt nej till Sovjets begäran att låta fartyg gå in och hämta ubåten, och sovjetiska flottfartyg satte full fart mot svenskt vatten för att sedan göra undanmanöver precis innan gränsen. Det gick så långt att man hade klartecken för att ge eld från den svenska sidan.
Något som hände för 32 år sedan kanske inte är historia.
Men visst känns det som det där hände i en annan tid, då allt var mer svart och vitt? Tv-apparaterna, väst och öst, synth och hårdrock, ubåtsljud eller sillfisar...
Några vid Kapten Ks middagsbord kritiserade Sveriges beslut att hjälpa den sovjetiska ubåten av skäret och låta den åka ut på internationellt vatten. Vi borde självklart ha varit hårdare, sa de. Ryska ubåtar lekte ju med oss uppe i Hårsfjärden och på andra håll! Lätt att säga när man sitter trygg med god mat och dryck, tänkte jag.
Nu bläddrar jag igenom Mathias Mossbergs bok, en av flera som visar på att det kan ha varit västubåtar som stod för de flesta ubåtskränkningarna på 80-talet, och att det svenska försvaret samarbetade mer med NATO än vad som var känt då. Även om man inte kan bortse från den där ryska som körde på grund, beroende på fylla eller vad det nu var.
Ju noggrannare man tittar, ju mindre svart och vitt blir det man ser. Gråskalor som känns otydliga. Det var nog inte enklare förr, även om det bara fanns två tv-kanaler att välja på då.
I mörka vatten : hur svenska folket fördes bakom ljuset i ubåtsfrågan (E-bok, 2011)
My name is Granhammarsmannen.
Ni vet förbundsarken i första Indiana Jones-filmen? Förgylld träkista med keruber på och långa handtag, strålade som om den var radioaktiv av gudomlig kraft? Den trodde jag att den här boken handlade om. Men nej.
Det här är ju den världskända bysten av legendariskt snygga drottning Nefertiti. Hon levde för mer än 3000 år sedan i Egypten och är väl den största kändisen från den eran näst Tutanchamon. Så här i det långa loppet kan man konstatera att bysten blivit hennes bästa PR-trick ever. Och när succén är ett faktum spelar det kanske inte så stor roll om bysten är äkta eller inte. Eller? 
En snabb titt i boken "Egyptian fakes" visar att Borchardts namn ofta nämns i samband med förfalskade antikviteter från Egypten - men som avslöjare av förfalskningar, inte alls som förfalskare. Boken nämner också test av färgpigment som styrker att Nefertitibysten tillverkats i det forntida Egypten. Stierlin påstår att enögdheten är ett tecken på att bysten är falsk. Det kan ju också vara ett tecken på att bysten inte är färdig, eftersom den kommer från utgrävningen av en skulptörverkstad. Kan man vara säker? Jo, ganska. Helt säker? Kanske inte helt hundra. Men inte många bryr sig, för kom igen - den är ju snygg! Liksom...roligare om den är äkta. Om den nu ska vara falsk kan den väl i alla fall vara "mystiskt" falsk, snälla. 
Till vänster ser ni ungefär hur man brukar rita aliens eller rymdvarelser, ni vet den sorten som det finns obduktionsbilder från Roswell av.